Jag heter Elna Lundgren, är 21 år och brinner för att förstå och kommunicera med djur. Sedan augusti 2021 går jag kandidatprogrammmet i Djurpsykologi på Linköpings universitet, och är därför hemmastadd i Linköping.
Sedan jag var sju har jag på ett eller annat sätt varit med hästar; jag har haft flertalet medryttarhästar och provat på olika discipliner så som hoppning, dressyr, galopp, western, trav och monté. Det var först 2019 som jag hittade till klickerträningen. Jag gick då på gymnasiet med travinriktning och gjorde praktik hos Maxine Easey, där jag lärde mig vad som faktiskt händer under inlärning. Efter det har jag ställt om för att basera all min träning på metoder utan tvång och idag är jag medmänniska på Stall Kungskvarn – Sveriges första klicker- och beteendecenter för hästar (läs mer här).
Kaniner har funnits i mitt liv sedan jag var knappt två år, först var det främst min syster som hade och hopptränade dem men från 2009 har jag haft ”egna” att ta hand om. Jag har sedan dess hunnit med att tävla, avla, utbilda mig till och tjänstgöra domare samt starta och driva en förening inom kaninhoppning. Tävlandet har i vissa perioder varit viktigt, men det allra främsta har för mig varit att bygga starka relationer med kaninerna vilket bidrog till att jag 2019 lade ner hoppningen helt eftersom ingen av kaninerna jag hade då tyckte att det var speciellt roligt. Vintern 2022 somnade sista kaninen in, och det är med stor saknad jag nu lär mig leva utan kaniner.
Eftersom det för mig är väldigt viktigt med samarbete och tillit har jag långt innan jag förstod vetenskapen bakom inlärning arbetat med frivillighet och undvikit bestraffningar, både med hästar och kaniner. Det har gett mig otroligt mycket, men också varit svårt. Jag har exempelvis inte velat använda spö på hästen som inte vill gå framåt eftersom jag så starkt känt att hästen sagt ”nej”. Det har lett till frustration från min omgivning när jag inte kunnat ta fram önskat beteende och ibland farliga situationer där hästen lärt sig att den kan uttrycka sina känslor utan bestraffningar.
Länge trodde jag att jag gjorde fel. Jag ville inte bli hårdare för jag var övertygad om att det skulle gå att träna djur utan tvång, men visste inte säkert hur det skulle gå till. När jag insåg logiken bakom förstärkningar och bestraffningar, liksom betingningens makt, fick jag också verktyg för den kommunikation jag länge drömt om.
Ett av mina mål är att hjälpa andra förstå och göra roliga saker tillsammans med sina djur genom belöningsbaserad träning med vetenskapligt stöd. Det är vad som driver mig till att erbjuda undervisning, och samtidigt fortsätta lära mig mer hela tiden.
